När jag som 26 åring fick min första...

dotter,visste jag inte vad det skulle göra med mitt hjärta,att ett liv kunde krama så hååår så håårt kring  det att det gjorde ont. Mitt hjärta bankar lika hårt för alla mina barn om inte mer nu än då.
Jag slåss så för deras utveckling i skolan att nog rektorn och lärare är ganska trötta på mina mail,men jag måste,min skolgång kantades av elände,inget jag vill att mina barn ska vara med om därför slår jag mig blodig och känslorna som kommer när jag är ensam är så svallande och stormande att hjärtat sitter i halsgropen. Det är så tufft att se, trots att det inte är jätte allvarligt men jag var i ungefär hennes sits i den åldern och alla känslor stormar och minnen från då svallar i kroppen.Höra frökens steg komma mot mig för att tala om att nu var det dags att gå till hjälp klassen,jag minns det som förnedrande och undervärderande,som om jag inte var bra på något,jag visade vad jag kände genom att vara aggresiv och rent ut sagt skita i skolan.
Skolan tog mig inte långt,men jag har hämtat mig och vet att jag kan och vill mycket i dag,tack mina föräldrar för en trygg uppväxt.
Min dotter tar det inte så allvarligt som jag,vilket är skönt hon visar i alla fall inte det, genom som jag gjorde att slåss i skolan,hon håller det för sig själv.
Nu måste jag stoppa in mina svallande känslor i bröstet igen och slicka mina sår för den här dagen,lägga mig i sängen och bygga upp den starka tigrinnan så hon har kraft att ryta lika starkt i morgon igen.


Natt på er=)